Semester från mig själv

I onsdags kväll kom jag hem från några dagar i Dublin, tillsammans med en väldigt god vän till mig.
Vi bor så långt ifrån varandra, så vi ses inte så ofta. Men vi rings och när vi kan åker vi utomlands tillsammans. Denna gång begav vi oss till Irlands huvudstad, Dublin.



Vi möttes upp på Arlanda och det kändes som att vi aldrig vart ifrån varann. 
På flyget satt vi bredvid en kvinna som vi diskuterade bla. kvinnors lönelägen med - hon hade hört oss när vi livligt diskuterade löner och orättvisor på jobbet som man stöter på som kvinna.
En mycket intressant diskussion faktiskt!
Hon bidrog även med titeln på det här inlägget, att ta semester från sig själv, med alla krav och måsten och sig själv i vardagen.
Väl framme lämnade vi av väskorna och begav oss till närmsta restaurang.
Mitt krav för kvällens middag var: Mycket, varm mat.
Sagt och gjort så hittade vi till en grekisk restaurang som serverade en grilltallrik med mycket och varm mat.



Min middag bestod av 5 rätter; filodegspaj, köttbullar, grillspett, tzatsiki och lammköttsgryta. Dessutom fick vi bröd och hummus till. Jag åt tills jag var fyrkantig! (Jag hade nog kunnat stått mig på denna middag hela vistelsen om det var så.)
 
Dagen efter, söndag, vaknade vi relativt tidigt och gick ut på en promenad. Staden var rätt så folktom och lugn.
Det bor ändå strax över miljonen i Dublin.



Floden Liffey som går genom hela Dublin. Dublin är verkligen broarnas stad. Staden går på båda sidor om floden och broarna håller ihop den, det är lätt att ta sig fram och tillbaka över floden oavsett vart i staden man är. På söndag morgon såg vi även ett roddlag som hade träning på floden. 

Eftersom att inga affärer hade öppnat när vi var ute, de öppnar runt lunch på söndagarna, så tog vi en promenaad till Trinity College. Ett mycket vackert område med stora skolbyggnader.



Ett stortguldklot utanför biblioteket.

När affärerna hade öppnat blev det shopping för hela slanten!
Vi shoppade kläder på Penneys, Irländska Primark, och jag fick med mig några riktiga fynd!



Skymning över Lippey.

På söndagkväll sightseeade vi i Temple Bar området. Riktigt mysigt område med otaligt många pubar och restauranger! I varje pub spelades traditionell irländsk musik och nån trubadur satt och spelade.



Vi hittade till slut in till en restaurang som även den serverade löjligt mycket mat!
Jag beställde en fish and chips, en rätt som enligt mig bara kan tillagas ordentligt i England och på Irland.
Riktigt smaskigt var det!



Mitt berg av mat. Lustig uppläggning av fisk, men gott var det.

Dagen efter promenerade vi ännu mer, till Guinness storehouse.
Det som är riktigt bra med storleken på Dublin är att man faktiskt kan gå nästan överallt, om man inte är rädd för lite motion.
På vägen dit passerade vi denna vackra  St. Patricks kyrka.



Verkligen storslagen!



Bredvid där vi bodde fanns denna Christ Church katedral som lät över staden när klockorna slog.
Även den var mycket vacker!



Ett fint fönster i kyrkan.



Framme vid Guinness såg först området lite småläskigt ut. Det var mörka gränder och höga industribyggnader kring.



Vi möttes av en häst och vagn som färdade betalande turister till staden. 



Glada och på hugget inför denna upplevelse!



När vi väl kom in i museet var det den största cylinderformade byggnad jag vart i. Det skulle liknas vid ett pintglas, sa guiden.
Museet bestod i 5 våningar där varje våning beskrev processen att brygga guinness, det svarta ölet.
Allt från ingredienser, historiken kring företaget till reklamen genom åren.



Det var en mycket rolig vistelse med mycket information framlagt på ett kul sätt. En utställning för alla sinnen verkligen!
Vi fick även provsmaka en liten Guinness i en del av museet, där vi även fick lukta på de olika delarna i en öl, separerade. 
Humle, jäst, malt och rostat korn.



Jag och den lilla provsmaknings-Guinnessen.

Hela turen avslutades med en varsin pint som ingick i entrepriset, uppe i skybaren Gravity på taket av museet.
Det var en panorama-bar med utsikt över hela Dublin!
Otroligt häftigt att kunna sitta där och se ut över staden!


Skål, Dublin!

Det fanns några få sittplatser, vilket kan vara det enda som jag skulle kunna tänka mig klaga på. 
Möbleringen i skybaren har lite att önska, så att säga.



Molnen hängde över staden, men vi såg solen också!

Panorama-foto över Dublin.


Typiskt turistbild när man är på Guinness storehouse. Såklart!


Resten av dagen avnjöts med god mat, restaurangbesök och strosing i staden.

Jag passade även på att besöka Irlands whiskeymuseeum när vi ändå var i Dublin!



Detta museeum ägs inte av något whiskeybolag, utan är fristående och vill ge en helhetsbild av Irländsk whiskey och inte bara av ett märke.
Den guidningen fick jag gå helt själv på eftersom att jag var den enda besökande kunden just då. Sandra tog en tur på stan då hon inte är så förtjust i whiskey. 
Jag fick en rejäl historielektion i hur whiskeyn har utvecklats på Irland genom åren och dess upp- och nedgång för att sedan börja återta sin ålats på kartan igen!

4 dagar går fort, nu var det dags att åka hem igen.
Glada, fyllda av upplevelser och energi tog vi oss till Dublin international airport. Solen sken dagen till ära och vi hann med lite taxfree-shopping också.



En traditionell telefonkiosk och brevlåda på flygplatsen.



Långt där nere är de irländska fälten.
Som till skillnad från de svenska faktiskt var gröna nu!

 

Storbak - aka Terapi

 
 
 
 
Idag har jag unnat mig en läsfri dag och istället haft storbak här hemma.
Jag slog på stort och bakade rejält så att vi har frysen full sen.
 
Det blev kanelbullar...
(Recept hittar ni här.)



Hallongrottor...
(Recept finns här.)
 
Kolasnittar...

(Receptet hittar ni här.)

Och citronbiskvier


(Recept finns på den här sidan.)
 
Det tog sin lilla tid, men jag tycker om att baka. Det blir lite som terapi.
Man får tid att fundera och bara vara ett tag. 
 
Så nu har bestämt mig, jag kommer fortsätta ha bloggen som den är idag, möjligtvis att jag lägger mer fokus på familjen så blir det inte jag som är i centrum.
Det får bli en mer renhårig mamma-blogg alltså.
 
Ni är som alltid välkomna att läsa, kommentera, tycka och tänka!
Tack för alla era tips och tankar!

Learn how to fly

Igår var jag med om något helt otroligt!
Jag hoppade fallskärm!

Förra året fyllde jag nämligen 30 år och min lillebror Håkan fyllde 25 år, så vi hade kommit överens om att vi skulle hoppa fallskärm tillsammans då.
Kruxet var bara att min lillebror fyller år i december och jag i mars, så vi fick snällt vänta till i år för att få införliva vårt löfte.

Våra underbara vänner skramlade till ett presentkort på fallskärmshoppning var till mig och Håkan, tusen tack återigen!
Sagt och gjort, i mars fick jag mitt presentkort på hoppet och i början av sommaren bokade vi in en tid som passade oss båda för att hoppa.
Det blev fredagen den 31 juli.

Foto: Iréne Blank

Väl på plats upptäckte vi att det var sjukt mycket folk på där. Det var fullt med bilar på parkeringen, tält uppställda, sovsäckar överallt och massvis med folk. 
Det visade sig att just den här helgen var det nämligen SM i fallskärmshoppning just där! 
 
Snacka om tur att pricka in just den helgen av alla, och utan att veta om det har vi bevittnat de främsta och duktigaste fallskärmshopparna i Sverige. Coolt.

Foto: Iréne Blank
De som hoppar syns bara som små, små prickar mot himlen från marken.

Här är vi samlade innan vi ska gå iväg till det lilla flygplanet som vi ska hoppa ifrån.
Foto: Johanna Säfsten
Vi skulle hoppa på Tierps flygfält, några mil utanför Uppsala, så vi åkte hela familjen. Den här helgen är den första på hela sommaren som jag är helt ledig, från både jobb och teater. Så det passade perfekt!
 
Foto: Peter Henningsson

Foto: Peter Henningsson
Säkerhetsgenomgång med min co-jumper innan start. Här får jag veta precis hur hoppet kommer att gå till, steg för steg.
 
Foto: Peter Henningsson
Alla tre hoppare är klädda, har fått säkerhetsgrnomgång och är spända inför hoppet!
Foto: Johanna Säfsten
Håkans kompis Malin skulle också följa med och hoppa så vi var tre stycken i sällskap som delade den här upplevelsen! 
Det var verkligen skönt att ha med någon man kände när jag skulle hoppa, jag tror inte upplevelsen skulle ha varit densamma om jag hade hoppat själv. Alltså utan någon jag kände.

Foto: Oskar Rödin
Här går vi mot det lilla flygplanet. 
Vädret var på vår sida med strålande sol.
 
Foto: Johanna Säfsten
Ni kan ju, liksom jag, konstatera att man inte var planetens snyggaste människa med den overallen på...
Eller med den hjälmen heller för den delen. 
Eller med den selen...

 Foto: Johanna Säfsten
 
Foto: Johanna Säfsten
Vi passade på att leka superhjältar innan hoppet, kaxiga som vi är.
 
Foto: Johanna Säfsten
En sista säkerhetskoll innan vi ska upp i luften. Det här är min hoppare, William, som sitter fast på min rygg under hoppet och som ser till att jag kommer ner helskinnad.
 
Foto: Oskar Rödin
Planet är på plats och vi får hoppa in medan motorerna rullar på.
 
Foto: Oskar Rödin

Foto: Oskar Rödin
Inne i planet satt vi på en lång skumgummikorv och satt fast med en hake i väggen. 
Det var rätt trångt men mysigt.

Efter en stund hoppade några ut som skulle träningshoppa, jag tyckte det såg riktigt högt ut redan då. 
Då får vi veta att vi är ungefär halvvägs upp till den höjd som vi ska hoppa ifrån.
 
Foto: Oskar Rödin
Väl fastsattta i vår co-jumpers mage (det var riktigt tajt) var det dags att hoppa. Vi hade nått vår hopphöjd, 4000 meter.
 
Jag och Håkan hade klunsat om vem som skulle hoppa först. 
Håkan vann, så han fick hoppa först. Tack och lov. (Johanna, i vita kläder och med en kamera på hjälmen är min fotograf som fotade och filmade hela mitt hopp.)

Foto: Johanna Säfsten
Den här synen var det sista jag såg innan det var min tur att hoppa, Håkan, långt där nere bland molnen.
 
Foto: Oskar Rödin
Här hoppar Håkan ut. Lite blandad rädsla och förtjusning tror jag.

Foto: Oskar Rödin
Men jäkligt glad! Grattis igen Håkan på din 25årsdag!

Sen var det min tur. Min fotograf klättrade ut genom dörren och hängde på sidan av planet, bara det är helt sjukt!
Vi hade gått igenom hoppet nere på marken så jag visste hur det skulle gå till.
 
Foto: Johanna Säfsten
Efter att alla har ok:at att vi är med så swishade vi ut i luften.
 
Foto: Johanna Säfsten
De första sekundrarna var ren panik. Total ångest. Det var fallkänsla som jag visste inte skulle ta slut förrän jag kom ner på marken igen.
 
Foto: Johanna Säfsten
Vi föll så sjukt snabbt och luften verkligen skrek i mina öron. 
Jag fick så ont av trycket i öronen och att tryckutjämna var inte det första jag tänkte på där uppe i luften.
 
Foto: Johanna Säfsten
Efter några sekunder hade första paniken lagt sig och min fotograf kom svävande genom luften mot oss.
Det var riktigt coolt va nära vi kunde sväva!
 
Foto: Johanna Säfsten
Cool bild.
 
Foto: Johanna Säfsten
Om jag hade sträckt på mig så hade vi kunnat ta i hand, men jag tänkte inte på det då.
 
 Foto: Johanna Säfsten
Helt galet! Ovan molnen!

Foto: Johanna Säfsten
Här kör vi lite sjyssta dancemoves. 
Eller ja, försöker i alla fall.

Foto: Johanna Säfsten
Och vi skulle köra den här gesten, men jag tappade all sans däruppe. Glömde bort helt enkelt.

Foto: Johanna Säfsten
Jag skickade lite slängkyssar istället.
 
Foto: Johanna Säfsten
Nu är fritt fall snart över och dags för skärmen att fällas ut.
 
Foto: Johanna Säfsten
Det blev ett rejält ryck när vi fångades upp av skärmen.
 
Foto: Johanna Säfsten
Högt däruppe svävar vi.
Jag fick styra skärmen själv ett tag och passade på att snurra i cirklar över fältet.
Det var riktigt fin utsikt däruppe!
 
Foto: Johanna Säfsten
Äntligen nere på fast mark igen!
 
Foto: Oskar Rödin
Jag och Håkan passar på att adrenalindansa lite efter landning.
 
Foto: Oskar Rödin
Alla tre, Malin, Håkan och jag är lyckliga efter våra hopp och ja, vi kom ner helskinnade!