Kontraproduktivt.

Jag har verkligen kommit igång med min träning de senaste 2 månaderna.
Jag tränar ungefär 3-4 gånger i veckan och växlar mellan kettlebell, kick n box och rundgångspass.
Det är verkligen jättekul och jag känner att det passar mig med omväxling och jag känner mig piggare och starkare än tidigare.

Men!
Jag äter ungefär samma som tidigare. Samma mängd, inga överdrivna mängder av socker eller kolhydrater.

Och vad händer?
Jag har sen jag började träna gått UPP ca 3-4 kg!
Helt kontraproduktivt!
Tanken med träningen var ju dels att jag skulle må bättre och bli lite piggare, men dels även gärna tappa några kilon på vägen.
Ja jag vet att det troligtvis är muskler och att det innebär att träningen ger resultat, men än så länge syns det bara på vågen. Åt fel håll! Jag vill ju inte bli bodybuilder. Jag vill ju inte "bygga" muskler, så att säga, de följer ju med på köpet så att säga...

Jag kämpar på och tycker ju träningen är kul, men nu får det snart börja märkas på kläderna också tycker jag.




Mittemot mig sitter en man

Snett framför mig på tunnelbanan sitter en man.
Jag har lite svårt att se ålder, men han kan vara runt 60, 65 kanske.
Han är rätt stor.
Och han sitter brett isär med sina ben och med sina enorma armar i kors över bröstet. Så han tar upp ett och ett halvt säte där han sitter och det är i princip fysiskt omöjligt att sitta rakt framför honom, för hans ben tar upp nästan hela benutrymmet framåt också.

Jag märker det inte till en början utan först när det kommer på fler folk.
För då måste jag trycka in mig i det lilla utrymmet som finns rakt framför denna man.
Jag gör mig mindre, så gott det går. Jag pressar ihop mina ben så de inte ska ta så mycket plats. Jag känner mig som en Rubiks kub som vrider och vänder på mig för att alla delar ska passa i det lilla utrymmet jag får till sittplats.

Mannen mittemot då?
Han sitter naturligtvis kvar orörlig. Han försöker inte förminska sig själv, han flyttar inte sina ben, han försöker inte göra plats åt nån annan.
Sen kommer det en ung kvinna och sätter sig på den lilla bit av sätet bredvid honom som fortfarande sticker ut. Hon nästan demonstrativt sätter sig i knät på honom och först då börjar mannen maka ihop sig.
Och tror ni inte att HELA sätet bredvid honom uppenbarades, han la ner armarna så att tjejen bredvid kunde få plats och satte in sina fötter under sitt säte.
Helt plötsligt fick alla plats och han såg inte ut som att han höll på att klämmas ihjäl av platsbrist.

Vad är anledningen till att så själviskt sitta och ta upp plats när man ser att folk runtomkring inte får plats.

Och varför, VARFÖR går jag med på att förminska mig själv, gång på gång istället för att be denna man att flytta på sig lite?

Så underbart som det kan bli

Underbara vardag, som bloggen heter, började som en kul grej.
Med en liten nyfödd Oskar hemma i Hässelby och Peter vid min sida lekte livet.
Öppna förskolan ena dagen, bullbak andra dagen, en långpromenad med barnvagnen som avslutades med gofika med bästa Hannah den tredje dagen.
Visst var det kaotiskt och rörigt ibland, som det blir när man har småbarn.
Sarkastisk som jag är fick bloggen namnet "Underbara vardag" som skulle vara ett samlingsnamn för allt kaos och allt som faktiskt är underbart i vardagen.

Om jag bara visste då vad jag vet nu!

Nu kan vi snacka Underbara Vardag!
Efter barn nummer 2 (ganska tätt inpå nummer 1) har jag verkligen fått känna av vad småbarnsliv innebär och vad syskonbråk betyder.
Jag hade inte grått hår innan jag fick barn och sätter halva mig på att jag inte haft det heller om jag vart barnlös idag.
Om jag någonsin får en hjärnblödning ska jag jämföra om den känns så som det gör varje gång jag får en nära-döden-upplevelse då barnen gjort nåt galet.
Det finns en lista som nu har samma sidantal som Bibeln med saker som jag saknar med livet innan barn.

Igår släpptes hemtentan. Vi har en vecka på oss för 2 frågor, vilket är helt ok med tid även om man räknar bort 2 helgdagar.

Men!
Peter jobbar eftermiddag denna vecka vilket innebär att jag är ensam med barnen från 13 och framåt. Ensam med middagslagningen, ensam med läggningen och ensam med krånglet.
Lukas är hemma från förskolan med vattkoppor, jag jobbar dessutom halvtid (men för att hinna med allt jobbar jag såklart måndag - fredag denna vecka) där schemat är fullsmäckat med individuella samtal.

Så vad blir kvar?
Kvällstid efter 20 - då börjar min kväll. Egentid? 
Tid att lägga upp trötta ben och vila ögonen på nån heting på dumburken?
Oh no!

Då har jag tid att sätta mig och skriva hemtenta!

Jag är så värd att få gå och se Den Svenska Björnstammen på lördag och avnjuta ett glas vin och god mat i goda vänners lag!

Så med andra ord: Jag lever verkligen i min Underbara Vardag för tillfället!