Mittemot mig sitter en man

Snett framför mig på tunnelbanan sitter en man.
Jag har lite svårt att se ålder, men han kan vara runt 60, 65 kanske.
Han är rätt stor.
Och han sitter brett isär med sina ben och med sina enorma armar i kors över bröstet. Så han tar upp ett och ett halvt säte där han sitter och det är i princip fysiskt omöjligt att sitta rakt framför honom, för hans ben tar upp nästan hela benutrymmet framåt också.

Jag märker det inte till en början utan först när det kommer på fler folk.
För då måste jag trycka in mig i det lilla utrymmet som finns rakt framför denna man.
Jag gör mig mindre, så gott det går. Jag pressar ihop mina ben så de inte ska ta så mycket plats. Jag känner mig som en Rubiks kub som vrider och vänder på mig för att alla delar ska passa i det lilla utrymmet jag får till sittplats.

Mannen mittemot då?
Han sitter naturligtvis kvar orörlig. Han försöker inte förminska sig själv, han flyttar inte sina ben, han försöker inte göra plats åt nån annan.
Sen kommer det en ung kvinna och sätter sig på den lilla bit av sätet bredvid honom som fortfarande sticker ut. Hon nästan demonstrativt sätter sig i knät på honom och först då börjar mannen maka ihop sig.
Och tror ni inte att HELA sätet bredvid honom uppenbarades, han la ner armarna så att tjejen bredvid kunde få plats och satte in sina fötter under sitt säte.
Helt plötsligt fick alla plats och han såg inte ut som att han höll på att klämmas ihjäl av platsbrist.

Vad är anledningen till att så själviskt sitta och ta upp plats när man ser att folk runtomkring inte får plats.

Och varför, VARFÖR går jag med på att förminska mig själv, gång på gång istället för att be denna man att flytta på sig lite?

Kommentera här: