Reality check

Idag fick jag verkligheten kastad i ansiktet.
Efter en lång vecka i Stockholm med uppstartsvecka på universitetet och catch-up med gamla vänner var det idag dags för hemfärd.

Jag och mamma passade på att ta en fika på centralstationen med kaffe och varsin kanelbulle.
Som vanligt är det massor av folk överallt med packning och väskor, några poliser som patrullerar, inget konstigt eller utöver det vanliga.

När vi har suttit en stund upptäcker vi ett gäng människor med rosa västar på sig som går från sällskap till sällskap, utspridda över halva stationshallen, även några poliser som går och pratar med folk.

Efter ytterligare en stund kommer de fram och pratar med två män som suttit mittemot oss. 
Den ena mannen har kryckor och slitna skor, vi upptäcker att hans hand är omlindad.
En av de med rosa väst ger honom en flaska vatten.

Dessa två män har bara för några dagar sedan gått igenom helvetet på jorden. Och deras resa är inte över än.
Vi ser oss omkring och upptäcker flera människor, nästan enbart män, som visar sig vara på flykt. Trötta, med ovanligt varma kläder på sig, slitna kläder och skor och nästan ingen packning alls. 

Jag gav det enda ätbara jag hade med mig, en müslibar. Det kändes så futtigt och dumt, men det var nånting.
Jag mådde så dåligt när jag upptäckte att vi suttit precis mittemot och frossat kanelbullar och kaffe och inte ens märkt dem.

Jag hade kunnat köpt mat till dem, gett dem min fika. Och jag såg de inte ens förrän efteråt.
Med endast några minuter kvar till tågets avgång fick vi skynda oss iväg.
Och lämna dem två männen.

Jag insåg på tågperrongen att världen runtomkring fortsatte som vanligt. Köp-hysteri, vardagsproblem, (eller ska jag säga I-landsproblem?) folk som redan har allt som gapar efter mer, och där inne, knappt 200 meter bort, sitter människor som lämnat allt. Förlorat allt och nu bara försöker överleva och finna en fristad.

Vad måste de tänka om oss? Där går vi runt och köper saker som vi inte behöver, mat när vi egentligen inte är hungriga, överflöd och frosseri när de sitter rakt framför våra ögon och har inget.

När tåget lämnade stationen kunde jag inte hindra tårarna från att komma. Det blev för verkligt. Jag såg allt för tydligt och insåg vilken bubbla vi lever i. 
Hur kan vi fortsätta leva som om allt är bra? Som om det inte finns en morgondag, som om vi satt på en för evigt säkrad och fredad, enslig ö?

Reality check.

Vilken verklighet lever du i?
1 mamma anja:

skriven

" Man kan inte räkna dem alla,
sägner och sånt man hör.
Det sägs att en stjärna ska falla,
var gång när en människa dör.

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik.
Hundarna hörde jag yla,
som hundarna yla för lik.

Änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd.
Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

Nils Ferlin 1930.

Som sagt, man kan inte hjälpa dem alla.
Hade vi upptäckt dessa stackars män, hade vi såklart
köpt dem varsin 10:- burgare.
Helvetet på Jorden har kommit till vårt land.
Jag gav dom lite igår i Mosken, kanske för att dämpa hjälplösheten man känner då man inte kan göra något.(Mannen med kryckorna stod vid utgången och väntade på någon/några som, förhoppningsvis, skulle föra honom och andra till ett härbärge .Lite hjälp i alla fall.....)

Kommentera här: