Ett värdigt mottagande?

Har svårt att hitta ord. 
Har varit och hjälpt till att dels tömma lokalen vid flyktingboendet ute på HK center på saker (eftersom Migrationsverket tyckte de utgjorde en för stor brandrisk) och dels att dela ut kläder, skor, blöjor, toapapper och massa annat ikväll. 

I människornas blickar fanns hopp och glädje, men också sorg, oro och uppgivenhet.
De flesta var trötta, hade för små/stora/smutsiga/trasiga kläder och flip flops. Inga strumpor.

Jag hjälpte en flicka som endast hade klackskor på sig att hitta ett par skor i rätt storlek. Hon blev så glad och pratade så mycket med mig. Tänk att nåt så litet kan skänka så mycket glädje.

En del av människorna där ute hade inte ens fått nån sovplats. Andra hade fått rum, men där var sängarna inte ihopskruvade. 
Det fanns inte ens toapapper när de första flyktingarna anlände till centret.
Inga blöjor, bindor, välling, mjölkersättning, tvål på toaletterna. Ingenting. 
Tomma rum.

De 3 (japp, tre) personerna från Migrationsverket kunde knappast besvara alla frågor eller organisera verksamheten.
De lämnade glatt centret före volontärerna ikväll.

En man som frågade om det fanns någon doktor på plats för han mådde dåligt fick till svar "Ja du står ju upp i alla fall" av Migrationsverket-folket.

En liten pojke på ca 3 år hade så hög feber att svetten rann om honom. Han var dyngsur och låg som en blöt trasa över sin pappas axel. 
När jag åkte hem kom ambulansen och skulle titta till honom.

Överallt satt det människor.
De väntade. Hoppades och längtade.

Jag hoppas och tror att vi kan ge dessa människor ett gott mottagande här i Sverige och en ljus framtid.
Jag hoppas och tror att vi kan ge dessa människor det, bara vi hjälps åt.

1 mamma anja:

skriven

Verkligheten kom väl för nära Migrationsverket!
De kunde väl aldrig veta i förväg vilka scener som skulle utspela sig där.
Människor är väl så, att man vänder ryggen till det man inte kan hantera.
Bra gjort av dig, Irene!

Kommentera här: