Vilket elände!

Ja hörni, jag ligger på sjukhus igen.
Blindtarmen som opererades bort för nu nästan 2 veckor sedan hann ställa till det rejält i min mage innan den togs bort.
Jag åkte in akut i torsdags morse efter att jag haft magsmärtor och feber under natten mot torsdag och sedan på morgonen. Väl inne på sjukhuset tog det sin lilla tid vill jag lova innan vi fick några besked om vad som hände och innan doktorerna kunde fastställa vad problemet var. Först misstänkte de cystor på äggstockarna, men efter en gynundersökning kunde man konstatera att så inte var fallet.
Sen gjordes en skiktröntgen där man kunde se att det var en varansamling där man opererat som nu orsakat besvär. En infektion i magen alltså.
Så jag blev inskriven torsdag kväll med antibiotika intravenöst rakt in i droppet.



 
Jag hade ju nu inte räknat med att vara borta hemifrån hela helgen, så packningen var minst sagt bristfällig. 
Och såklart jobbar Peter hela helgen, men tack och lov har vi farmor och farfar som har varit så snälla och ställt upp och tagit båda barnen över helgen. Svärmor kom hit med lite rena kläder och annat som jag kan tänkas behöva.
Såklart skulle ju hemtentan in som imorgon och campusvecka skulle det varit nu med. Jag fick hit min dator så jag kunde skriva klart tentan i alla fall!
Jag skulle egentligen tagit ett tidigt morgontåg till stockholm imorgon och haft redovisning på universitetet på tisdag, men jag har insett att så inte kommer ske. Jag kommer inte kunna ta mig till stockholm denna campusvecka, men som tur är har jag såna änglar till basgruppsmedlemmar att en kunde ordna så att min tenta lämnas in i tid till universitetet och redovisningen blir av ändå.
Dessvärre är det med restuppgifterna som jag lär få eftersom jag missar de obligatoriska delarna denna vecka.

 

Igår (lördag) nåddes nog kulmen på infektionen då jag hade hög feber, kräktes och var ordentligt lös i magen.
Jag skickades på magnetröntgen, vilket var det läskigaste jag varit med om i hela mitt liv!
Jag fick ta bort allt med metall som jag kunde tänkas ha på mig, smycken, bh osv, jag fick ett hårnät över huvudet och hörselkåpor med radio i och så en stor, tung platta ovanpå mig som sedan spändes fast med kardborrband. Sen rullades jag in i en stor tunnel med ca15 cm utrymme mellan ansiktet och taket, och så startade röntgenprocessen.

 
Ljudet var obeskrivligt!
Det lät som ett brandlarm som vibrerade och tjöt och sen byttes ljudet mot ett som lät som en medeltids bläckstråleskrivare. Och det tog aldrig slut! Till slut började jag räkna antalet gånger som det lät och kom upp till 67. Jag djupandades och blundande och andades till slut i takt med ljudet. Och det blev så varmt! Röntgenläkaren sa att kroppstemperaturen höjdes med en magnetröntgen och att jag låg precis på gränsen med min feber för att få kunna göra en undersökning.
Jag svettades när jag äntligen kom ut och Peter som suttit och väntat sa att jag varit därinne i nästan en timme.
På bilderna såg man att varansamlingen nu bildat en böld, det fanns en vätskeansamling i bäckenet och området där blindtarmen suttit fast var inflammerat. Så lite av varje med andra ord. 
Alternativet var nu att operera och dränera området, eller fortsätta med antibiotikan. Läkaren valde att fortsätta med antibiotika och se hur värdena var som idag, söndag. Däremot skulle mitt blodtryck,puls och temp kollas var fjärde timme hela dygnet.
Sänkan såg lyckligtvis bättre ut idag, men däremot var blodvärdet riktigt lågt, så nu bestämdes det (äntligen) att jag skulle få blodtransfusion och förhoppningsvis kommer det höja värdet och hjälpa till att få ur den här infektionen.



Peter var här också och hälsa på idag med pojkarna. Jag saknar dem så mycket och det var så skönt att ha dem här hos mig en stund!

 
Oskar blev lite orolig när han såg att jag hade dropp och sa: "Har du slangar idag?" jag fick förklara så gott det gick, men det är klart det är svårt att förstå varför mamma har massa slangar som sitter fast i kroppen.
Han undrade om jag skulle ta med droppställningen hem, men då sa jag att den måste vara kvar på sjukhuset.





Peter är verkligen en klippa som har fått dels jobba sjukt långa pass i helgen, dels ta hand om hemmet och åka och titta till pojkarna och sen lyckats komma hit och titta till mig också. Vi får verkligen hoppas att jag får komma hem snart så vi kan hjälpas åt med pojkarna. Jag saknar min lilla familj så mycket!
 
1 Charlotte:

skriven

Fy fan alltså, stackars dig. 💐 Kramar

2 Bodil:

skriven

Men kära nån! Stackars krake! Jag hoppas du snart blir bättre. Extra poäng för arbete i sjukrummet!

Kommentera här: