Jag tänker att det är så.

Just nu känns jag tom.

Eller för full av jobb, teater och längtan. Längtan efter sommar, värme, premiär och semester.

Det är en vecka kvar tills vi har premiär på sommarteatern "Rasmus på luffen" och jag känner nästan alltid så här innan premiär.
Man vet att man närmar sig slutet på en väldigt lång, ibland jobbig process, men även början på något nytt.

Jag vet också att spelperiod innebär slutet på just den här ensemblen.
Varje produktion har sina skådespelare. En sammansättning människor som under en viss tid lever väldigt tätt inpå varandra, påverkar varandra, stöts och blöts.
Och efter att alla föreställningar är färdigspelade så splittras man.
Som att göra slut.

Även om man ses igen och fortfarande är vänner så blir det inte samma sak igen. 
Nästa produktion innehåller andra människor och andra gruppsammansättningar. 
Vi blir aldrig de vi är idag igen.

Det ligger en sorg i att premiären närmar sig, men ändå är det målet med hela processen.
Så underligt att ägna så mycket tid och energi åt ett avslut.

Och så underligt att jag gång på gång utsätter mig och mina känslor för detta oundvikliga uppbrott med människor omkring mig.
Hur orkar man till slut? Kanske är det så att jag aldrig riktigt släpper in någon tillräckligt långt inpå, bara för att kunna skydda mig mot förlusten av dem?

Nej, så bittert och sorgligt.
Självklart är jag eld och lågor över att premiären är en vecka bort.
Jag hoppas det kommer många barn och tittar och att de kommer ha roligt.
Kanske tänds någon liten låga i en blivande skådespelare i publiken?
Det vore fint om det var så.

Jag tänker att det är så.

Kommentera här: