Learn how to fly

Igår var jag med om något helt otroligt!
Jag hoppade fallskärm!

Förra året fyllde jag nämligen 30 år och min lillebror Håkan fyllde 25 år, så vi hade kommit överens om att vi skulle hoppa fallskärm tillsammans då.
Kruxet var bara att min lillebror fyller år i december och jag i mars, så vi fick snällt vänta till i år för att få införliva vårt löfte.

Våra underbara vänner skramlade till ett presentkort på fallskärmshoppning var till mig och Håkan, tusen tack återigen!
Sagt och gjort, i mars fick jag mitt presentkort på hoppet och i början av sommaren bokade vi in en tid som passade oss båda för att hoppa.
Det blev fredagen den 31 juli.

Foto: Iréne Blank

Väl på plats upptäckte vi att det var sjukt mycket folk på där. Det var fullt med bilar på parkeringen, tält uppställda, sovsäckar överallt och massvis med folk. 
Det visade sig att just den här helgen var det nämligen SM i fallskärmshoppning just där! 
 
Snacka om tur att pricka in just den helgen av alla, och utan att veta om det har vi bevittnat de främsta och duktigaste fallskärmshopparna i Sverige. Coolt.

Foto: Iréne Blank
De som hoppar syns bara som små, små prickar mot himlen från marken.

Här är vi samlade innan vi ska gå iväg till det lilla flygplanet som vi ska hoppa ifrån.
Foto: Johanna Säfsten
Vi skulle hoppa på Tierps flygfält, några mil utanför Uppsala, så vi åkte hela familjen. Den här helgen är den första på hela sommaren som jag är helt ledig, från både jobb och teater. Så det passade perfekt!
 
Foto: Peter Henningsson

Foto: Peter Henningsson
Säkerhetsgenomgång med min co-jumper innan start. Här får jag veta precis hur hoppet kommer att gå till, steg för steg.
 
Foto: Peter Henningsson
Alla tre hoppare är klädda, har fått säkerhetsgrnomgång och är spända inför hoppet!
Foto: Johanna Säfsten
Håkans kompis Malin skulle också följa med och hoppa så vi var tre stycken i sällskap som delade den här upplevelsen! 
Det var verkligen skönt att ha med någon man kände när jag skulle hoppa, jag tror inte upplevelsen skulle ha varit densamma om jag hade hoppat själv. Alltså utan någon jag kände.

Foto: Oskar Rödin
Här går vi mot det lilla flygplanet. 
Vädret var på vår sida med strålande sol.
 
Foto: Johanna Säfsten
Ni kan ju, liksom jag, konstatera att man inte var planetens snyggaste människa med den overallen på...
Eller med den hjälmen heller för den delen. 
Eller med den selen...

 Foto: Johanna Säfsten
 
Foto: Johanna Säfsten
Vi passade på att leka superhjältar innan hoppet, kaxiga som vi är.
 
Foto: Johanna Säfsten
En sista säkerhetskoll innan vi ska upp i luften. Det här är min hoppare, William, som sitter fast på min rygg under hoppet och som ser till att jag kommer ner helskinnad.
 
Foto: Oskar Rödin
Planet är på plats och vi får hoppa in medan motorerna rullar på.
 
Foto: Oskar Rödin

Foto: Oskar Rödin
Inne i planet satt vi på en lång skumgummikorv och satt fast med en hake i väggen. 
Det var rätt trångt men mysigt.

Efter en stund hoppade några ut som skulle träningshoppa, jag tyckte det såg riktigt högt ut redan då. 
Då får vi veta att vi är ungefär halvvägs upp till den höjd som vi ska hoppa ifrån.
 
Foto: Oskar Rödin
Väl fastsattta i vår co-jumpers mage (det var riktigt tajt) var det dags att hoppa. Vi hade nått vår hopphöjd, 4000 meter.
 
Jag och Håkan hade klunsat om vem som skulle hoppa först. 
Håkan vann, så han fick hoppa först. Tack och lov. (Johanna, i vita kläder och med en kamera på hjälmen är min fotograf som fotade och filmade hela mitt hopp.)

Foto: Johanna Säfsten
Den här synen var det sista jag såg innan det var min tur att hoppa, Håkan, långt där nere bland molnen.
 
Foto: Oskar Rödin
Här hoppar Håkan ut. Lite blandad rädsla och förtjusning tror jag.

Foto: Oskar Rödin
Men jäkligt glad! Grattis igen Håkan på din 25årsdag!

Sen var det min tur. Min fotograf klättrade ut genom dörren och hängde på sidan av planet, bara det är helt sjukt!
Vi hade gått igenom hoppet nere på marken så jag visste hur det skulle gå till.
 
Foto: Johanna Säfsten
Efter att alla har ok:at att vi är med så swishade vi ut i luften.
 
Foto: Johanna Säfsten
De första sekundrarna var ren panik. Total ångest. Det var fallkänsla som jag visste inte skulle ta slut förrän jag kom ner på marken igen.
 
Foto: Johanna Säfsten
Vi föll så sjukt snabbt och luften verkligen skrek i mina öron. 
Jag fick så ont av trycket i öronen och att tryckutjämna var inte det första jag tänkte på där uppe i luften.
 
Foto: Johanna Säfsten
Efter några sekunder hade första paniken lagt sig och min fotograf kom svävande genom luften mot oss.
Det var riktigt coolt va nära vi kunde sväva!
 
Foto: Johanna Säfsten
Cool bild.
 
Foto: Johanna Säfsten
Om jag hade sträckt på mig så hade vi kunnat ta i hand, men jag tänkte inte på det då.
 
 Foto: Johanna Säfsten
Helt galet! Ovan molnen!

Foto: Johanna Säfsten
Här kör vi lite sjyssta dancemoves. 
Eller ja, försöker i alla fall.

Foto: Johanna Säfsten
Och vi skulle köra den här gesten, men jag tappade all sans däruppe. Glömde bort helt enkelt.

Foto: Johanna Säfsten
Jag skickade lite slängkyssar istället.
 
Foto: Johanna Säfsten
Nu är fritt fall snart över och dags för skärmen att fällas ut.
 
Foto: Johanna Säfsten
Det blev ett rejält ryck när vi fångades upp av skärmen.
 
Foto: Johanna Säfsten
Högt däruppe svävar vi.
Jag fick styra skärmen själv ett tag och passade på att snurra i cirklar över fältet.
Det var riktigt fin utsikt däruppe!
 
Foto: Johanna Säfsten
Äntligen nere på fast mark igen!
 
Foto: Oskar Rödin
Jag och Håkan passar på att adrenalindansa lite efter landning.
 
Foto: Oskar Rödin
Alla tre, Malin, Håkan och jag är lyckliga efter våra hopp och ja, vi kom ner helskinnade!

1 mamma anja:

skriven

Ja du, vilket äventyr!
De sista minuterna innan ni ropades upp, fick även jag
pirr och oroskänsla i magen...
Allt gick ju bra och verkligen bra proffskort på ert äventyr.
Vi tar nog ut en del sen, för att minnas er skräckfärd.
"YIPPEA, HÄR KOMMER JAG!"

Kommentera här: