Allt blir ju inte som man planerar alltid

Vilken helg.
Vi hade planerat födelsedagskalas för pojkarna på lördagen med tårta, presenter, ballonger, serpentiner-rubbet.
Lukas fyllde 2 år i lördags och Oskar blir 4 år idag.

Men så vaknar jag 03 på natten mot lördag med magsmärtor utan dess like. Tror att det är magknip eller nåt sånt och somnar om efter en timme.
När jag vaknar vid halv sju har jag fortfarande ont i magen och ringer 1177 som ber mig åka in till sjukhuset på direkten.
Tack och lov kunde farmor och farfar ta barnen och kalaset fick vi ju ställa in.

Väl på sjukhuset blir jag undersökt men de kan inte säkert säga att det är blindtarmsinflammation eller bukhinneinflammation. Mina blodprover visar inte på nån infektion så blindtarmsinflammation är osäkert.
Så jag får observeras, får smärtstillande och blir regelbundet undersökt.

Efter mycket om och men blir jag inskriven men de vill ändå avvakta med operation pga osäkerhet med 
blodproverna. 
Dessutom är det fullt på akuten hela natten så operationen blir till slut av på söndagmorgonen, nästan 24 timmar efter inskrivning på sjukhus och hela 30 timmar efter att jag vaknade med magont på natten.


Jo blindtarmen var det allt. Den var "rejält inflammerad" och det hade samlats nån grumlig vätska omkring.
Frid och fröjd kan man ju tänka nu när blindtarmen är ute.
Men icke.
På kvällen får jag panikont i magen igen. Denna smärta! Det gör så ont så jag knappt kan röra mig eller andas.

De misstänker inflammation i gallblåsan som kan ha kommit av vätskan kring blindtarmen. Inget vanligt, men det händer. Naturligtvis händer det mig om det är något ovanligt.
Så smärtstillande igen och avvaktan.
Vänta, på vad kan man ju undra.


Natten går med smärtlindring till och från. På morgonen är smärtan under kontroll och jag är mer öm i magen.
Det bestäms även att jag får åka hem och istället komma tillbaka och göra ultraljudet om ca 2 veckor.
Jag skulle naturligtvis komma in om jag fick mer ont eller fick feber eller så.





Efter de här dagarna är jag minst sagt trött på sjukhus och att bli sönderstucken och runtskickad. 

Skönt att vara hemma men är sjukt irriterad på att de inte kollade upp gallan innan jag åkte hem.
1 mamma anja:

skriven

Jag verkligen lider med dig, Irene!
Jag fick ju gallstensanfall 2006 och kunde knappt andas. I 6 hela timmar höll det på!
Det här att det kan påverka gallan, minns jag att det stod om Avici, för något år sedan.
Han fick ju ta bort både blindtarmen OCH gallan då det blivit komplikationer för honom!
Nu får vi hoppas att det inte blir så för dig!
Att det går åt rätt håll och att du blir mycket bättre inom kort.
Tankarna är hos dig varje minut!
Nåldyna? Jo tack, det har man ju varit från och till genom åren för olika åkommor.....Ha det så bra du kan, lilla Irenegumman!

Kommentera här: