65 år kvar till pension

Min 30-årskris närmar sig med stormsteg och därmed även min fest!
Jag vill ha en riktigt stor, bra fest som man minns, eller ja, det räcker att jag minns den faktiskt, så jag inte får nån ångest att passera 30-strecket.

Det innebär att jag ska jobba i minst 35 år till, och jag har inte ens ett jobb idag, så det känns tryggt. Inte,
Det innebär att jag inte längre är tonåring (har inte vart på ett tag heller, närmare bestämt 10 år), inte ens 20-nåt-åring, utan mer mognare 30-åring.
Det innebär att de låtar som kommer ut på radion idag som remixer känner jag igen från när de kom ut som original. (Och kan minnas tydligt "Running-man dansstegen som man tränade på och sedan flitigt utövade på alla discon.)

Men jag har hunnit med mycket och har massor kvar som jag vill och planerar att göra. Så livet är inte över, tack och lov!

Jag hoppas bara att de kommande 10 åren för med sig lite stabilitet, typ fast jobb att börja med.
Så man kan börja pensionsspara på allvar, resa lite med familjen och spara ihop till bättre boende.

Festplaneringen är det inget fel på i alla fall och jag är övertygad om att det kommer bli en rolig, tokig och helt fantastisk kväll att minnas!

Allvarligt? Igen?!

Jaha, nu har vi vart sjuka här i stugan igen!
Det började med att Lukas hade lös mage.
Jag tänkte inte mer på det då det kan vara tänderna som spökar nu.
Men icke!
Jag mådde så krassligt igår och efter att jag hämtat Oskar på förskolan kände jag hur frossan kom smygande.
Feber, frossa och nerverna utanpå kroppen.
Lukas mage fortsatte att vara lös och när klockan slagit 20 kröp jag ner i sängen.
Vid 22 var det jag som fick gå och tillbe porslinsguden!

Tack och lov, håller tummarna, så har det inte upprepats och jag mår lite bättre.
Lukas är fortfarande lös i magen men jag hoppas och ber att han håller på att bli bättre!
Oskar är frisk och Peter med.

Nu tycker jag vi vart nog sjuka för den här våren!
Inge mer tack!

God natt från oss i feber-och-sjukstugan!


Det allra heligaste.

Jag är så arg. Så ledsen.
Jag känner mig så kränkt, så nedvärderad och totalt utan värde.
Så här får det inte gå till! Nu får det vara nog! 

Jag väljer att berätta min historia. Offentligt.
Även om det är genant och intimt.
För jag ska inte skämmas. Jag har inte gjort något fel.
Jag väljer att berätta så att det kanske sker en förändring. Så att det här inte ska hända någon annan och för att vårt säkerhetsnät ska bli bättre. Så att våra försäkringar även täcker våra underliv.
För att alla som kommer i kontakt med våra underliv inom vården ska ha rätt utbildning och rätt utrustning.

Jag ska ta det från början.

I höstas, september-13, valde jag att sätta in en kopparspiral som preventivmedel.
Jag hade fram till dess provat i stort sett allt som fanns på marknaden; P-stav, P-piller, P-ring, P-spruta - you name it!  Och jag trivdes inte med något.
Biverkningarna av hormoner gick inte ihop med mitt vanliga humör och det visade sig genom nedstämdhet, eufori, tårar, irritation, kort stubin - allt med tvära kast.
Kopparspiral verkade som en bra lösning, inga hormoner, inga piller som du ska komma ihåg att ta, fertiliteten kommer tillbaka när du tar ut spiralen och dessutom gratis.

Sagt och gjort!
Jag bokade tid hos barnmorskan för insättning.
Jag hade hört att det kunde göra ont, så jag tog 2 alvedon i förebyggande syfte.  

Alla som nånsin varit på en gynekologisk undersökning vet att det kan vara väldigt utlämnande, genant och att man känner sig väldigt sårbar och liten i den där gynstolen.
Barnmorskan som skulle sätta in spiralen försökte få den på plats en stund.
Hon trycker och byter riktning, trycker lite till, suckar och och säger att hon måste hämta en kollega. 

Kollegan kommer in och försöker.
Hon trycker, hårt, pressar in spiralen och till sist knäpper det till.
Det hugger till i mitt underliv och jag tänker att ”Oj, det där kändes verkligen!”

Barnmorskan som har fått in spiralen säger ”Så där! Ja, det kände mamma här också att det tog emot lite.”
De frågar om jag vill ligga kvar en stund och ta igen mig, men jag vill hem.
De säger att jag ska ta 2 alvedon när jag kommer hem och att det kan blöda lite den första tiden.

Jag haltar hem, det molar och värker.
När jag kommer hem och går på toaletten ser jag att jag blöder.
Och det gör ont. I magen nästan. Jag måste sitta spikrak i ryggen för så fort jag ens tenderar att säcka ihop så hugger det till i nederdelen av magen.
Jag säger till Peter att jag har ont så jag måste lägga mig ner en stund. Jag värmer vetekudden och Peter går ut med pojkarna.
Sen sover jag. Jag ligger i sängen resterande delen av den dagen. 

Vardagen fortsätter efter detta med allt som måste göras.
Oskar, som nästan är 3 år, ska till förskolan, båda pojkarna ska lyftas upp till skötbordet och bytas på, båda pojkarna ska kläs på och av och Lukas, som bara var ett halvår när detta inträffade, måste bäras från plats till plats, leksaker ska plockas upp från golvet, vagnen ska dras, tvätten ska bäras till tvättstugan och tvättas osv.
Jag kan knappt gå de närmaste dagarna och när jag går måste jag gå sakta och haltar och Peter får dra vagnen.
Jag blöder, rikligt som vid mens och jag får starta varje dag med 2 alvedon och 1 ipren. Vetekudden använder jag varje kväll.
Jag kunde känna av den huggande känslan och smärtan när jag hostade eller skrattade, när Lukas stod i mitt knä, när jag gick på toaletten, när jag gick fort, cyklade, när jag inte satt helt spikrakt i ryggen.

Att ha ont, huggandet jag känner i nederdelen av magen har liksom blivit en vana. Jag vet egentligen någonstans i bakhuvudet att jag nog inte borde ha så ont men jag intalar mig att det nog är normalt att känna så, för de har ju ändå satt in en metallbit i mig. Det går nog över snart.

När spiralen sattes in informerade de mig om att känna efter lite då och då så jag kände trådarna som sticker ut, så spiralen inte ramlar ut.
Hur i all världen nu den skulle kunna göra det utan att man märkte?!
När jag hade haft spiralen i knappt två månader och en dag och kände jag en knöl.
På livmodertappen. En knöl som inte ska vara där.  

Jag ringer mödravården som bokar in ett besök illa kvickt.
Tillbaka i gynstolen och jag blir undersökt av samma barnmorska som satte in spiralen.
Hon kan inte se någon knöl.
Hon undersöker om det kan vara spiralen som liksom ramlat ner på något sätt.
Nej, spiralen sitter ”rent ut sagt skitbra”, ja, så exakt säger hon.
Men hon tycker att om jag fortfarande är orolig så ska jag ta kontakt med vårdcentralen.

Jag är livrädd.
Vad är det för knöl jag känner? Stor som en ärta, hård är den också. Och så smärtan.
Självklart ringer jag vårdcentralen som i sin tur hänvisar mig till kvinnohuset i Karlstad.

Molandet och värken fortsätter och nu har jag oron också. Oron att något är hemskt, hemskt fel. 

På kvinnohuset får jag träffa en manlig gynekolog som först frågar om mina besvär. Han säger på en gång att det inte låter som det ska.
Jag blir undersökt och nästan på en gång säger gynekologen att han vill göra en ultraljudsundersökning av min livmoder för han tycker inte att det ser bra ut.
Knölen ser han också. Han meddelar lugnt att det är en sk. slemcysta och absolut inget att oroa sig för.
De går bort av sig självt och kan liknas vid finnar.

Jag börjar andas ut. Lite grann.

Vid ultraljudsundersökningen konstateras att spiralen sitter fel, på tok fel, galet fel, helt åt skogen fel.
Den sitter vågrätt fast den ska sitta lodrätt.
Dessutom har halva spiralen perforerat min livmodervägg.
Jag får se ultraljudsbilden och jag hör nånstans långt bort hur gynekologen pratar om operation, infektion, svårigheter att bli gravid, patientskadeanmälan.

Lyckligtvis kan gynekologen dra ut spiralen utan operation och huggandet avtar nästan omedelbart.
Jag känner att det molar lite men det känns redan bättre.

I chock åker jag hem och dagen efter ringer jag mödravården och berättar vad som hänt.
Barnmorskan som satt in spiralen säger att ”Det är sånt som händer” och hon tvivlar på att detta hände när den sattes in ”eftersom du inte haft några besvär”. Hon har alltså inte hört vad jag har sagt överhuvudtaget.

Hon undrar även hur de kunde få ut spiralen utan operation, det låter som om hon inte tror mig.
Hon låter skeptisk och inte en enda gång ber hon om ursäkt utan säger istället att hon är glad att de fick ut spiralen.

Nästan i samma andning frågan hon om jag vill boka tid för insättning av en ny spiral.

”Nej tack.” säger jag.
Artigt. Nästan ursäktande.
Fastän jag egentligen och med all rätta borde skrika att hon borde väl aldrig få sätta in en spiral i någon igen. Allra minst i mig!
Att det här inte är ”sånt som händer” utan vidare.
Att det borde inte få hända och när man söker hjälp för att man har ont och känner knölar i underlivet så ska man tamejfan bli tagen på allvar och ordentligt undersökt.
Att om hon inte kunde hitta något fel på mig så borde hon väl ha skickat mig vidare och inte bett mig kontakta vårdcentralen som inte ens har en gynekologisk mottagning.
Att det minsta hon kunde göra att be om ursäkt och att det borde vara hon som hänvisade mig till patientskadenämnden.

Jag gör naturligtvis en patientskadeanmälan och skriver ner allt. Hur allt gått tillväga och om min smärta.
Om uttagandet och om bemötandet jag fått av mödravården som satt in spiralen.
Jag kontaktar även Trygg Hansa, mitt försäkringsbolag där jag är försäkrad men får svaret att min försäkring inte täcker detta eftersom det varken är en sjukdom eller olycka och att jag ”har själv valt att sätta i en spiral.” 

Mycket underligt. Jag menar, jag kan ju välja att köpa en bil, men för den delen har jag ju inte valt att vara med i en bilolycka. 

Nu, nästan 4 månader efter anmälan fick jag besked.
Jag får ersättning.
För sveda och värk och för utgifter som uppkommit i samband med skadan.
Men eftersom jag är föräldraledig så får jag inte ersättning för bortfallen inkomst och jag behövde ju bara åka en gång till kvinnokliniken och sen var det kostnader för värktabletter.
Så runt 300 spänn i ersättning.
Och sen är det självrisk på runt 2000 kr, så i slutändan kommer jag få ut ca 2500 kr för sveda och värk och för mina utlägg.

2500 spänn.
Hade detta hänt en man, ja, för det första hade den här preventivmedelsmetoden aldrig ens kommit på fråga om det gällde att köra upp en metallstav i sädesledarna på en karl!
Men OM det nu hade hänt så hade det varit ramaskri!
Om en metallstav hade körts rakt in i magen på en karl så hade man hört om det!

Jag får ju ersättning i alla fall. Så jag borde väl tacka och ta emot antar jag.
Jag har hört om de kvinnor som inte fått nånting. Vilket för mig är helt otroligt!
En bekant till mig bröt fingret nyligen och fick direkt 6000 kr rätt in på kontot från försäkringsbolaget.
Sen ska det göras en efterkontroll för att se om det kan bli bestående men av att fingret är brutet. Då kan det bli mer i försäkringspengar.

6000kr för ett finger.
2500kr för en livmoder.

2500 kr för att ligga blottad i en gynstol och visa upp det allra innersta. Vara helt utlämnad och sårbar och dessutom då, i den situationen bli så skadad.
Få en kopparspiral pressad genom livmoderväggen.
Sen gå runt med smärtan, dag ut och dag in i två månader.
Söka hjälp och inte bli tagen på allvar.
Få veta att kopparspiralen sitter genom kroppen och att det nu är ett hål i livmoderväggen.
Att hålet kanske kan ställa till problem i framtiden om man försöker bli gravid igen.

Hur värderar man sveda och värk?
Hur sätter man ett ersättningsvärde på kränkning?
Jag är glad att jag får ersättning, missförstå mig rätt, men just nu känns det som att det kunde kvitta.

Barnmorskan jobbar fortfarande kvar. Hon fortsätter att sätta in spiraler i andra kvinnors underliv.
Och jag är ju välkommen att boka in en ny tid för insättning av en ny spiral.

Just nu känner jag mig bara tom.

Ledsen.

Och kränkt.

Ska det verkligen få gå till så här och ska jag bara acceptera det här och gå vidare?