Väntan och regnet.

Idag har det regnat här.
Även om regnet behövs och man blir inte blöt om man har rätt kläder. Men ändå.
Jag tycker inte om regnet.

Men eftersom jag har en 2-åring hemma att underhålla om dagarna blev det att klä på både han och mig våra regnkläder och ge sig ut.

Vattenpölar är fascinerande! Och så roligt det är att hoppa i dem!

Enligt mig den vackraste och mysigaste lilla gatan som finns i kristinehamn! (inte för att jag vart på varenda gata i Kristinehamn, men ändå!)

Så stilla ån låg när vi var ute på vår promenad. TIll hösten blir det liv och rörelse här - på raftingen!

Vi gick till biblioteket och lånade lite nya böcker och sen till affären. Oskar var så duktig och gick nästan hela vägen, men det är jobbigt att gå så långt med så små ben.
Så det fick bli att åka vagn sista biten.

Tittut!

Imorgon jobbar Peter sista eftermiddagspasset. Arbetspasset då jag är ensam över nattningen och middagen och större delen av eftermiddagen. 
Det känns så trist att jag verkligen räknar ner tiden på dagarna innan Peter åker till jobbet, tiden tills jag ensam med båda barnen.
Och när han har åkt räknar jag ner tiden tills han kommer hem.

Jag skulle aldrig kunna vara ensamstående förälder. Jag förstår inte hur de klarar av det.
Men de måste väl. Och måste man så klarar man av det. På något sätt.
Kroppen och psyket klarar av sånt som man måste, när man måste det. För man måste det.

 
 
 
 
 
 
 
 
En bild  jag tog för några dar sedan på en fantastiskt vacker plantering. Vi har ju inte fått ordning på vår rabatt än, så jag går och suktar efter andras när jag ser nåt fint.
Så här kanske vi skulle ha det!

Jag längtar tills vi får ordning på vår uteplats.
Jag längtar till varmare väder, så vi kan vara ute mer, jag och Oskar.
Jag längtar till att Oskar börjar förskolan, så han får lite pedagogisk stimulans och jag får lite "egen" tid. (Med Lukas.)
Och jag längtar till Peters semester, då han kommer vara hemma med mig och pojkarna.
Och jag längtar till efter min mammaledighet, då jag kan jobba och dra mitt strå till stacken ekonomiskt här hemma, så vi kan börja leva på riktigt och inte behöva vända och vrida på varenda krona och öre.
Just nu känns som att jag bara går och väntar.


Och Peter slutar jobbet om 2 timmar.

Äntligen Underbara vardag!

Äntligen har läget i Husby lugnat ner sig igen!
Men dessvärre har oroligheterna nu spridit sig runt om i hela Sverige.
Jag hoppas att folk slutar förstöra så snart som möjligt så att människor kan känna sig trygga igen.

Vi har njutit av några riktigt soliga dagar och passat på att städa i trädgården.
Sakta men säkert börjar vi få ordning på både ogräs och plantor.
Helgen har gått alldeles för snabbt och imorgon är det tillbaka till vardagen (den riktiga vardagen) igen.
Peter ska jobba igen och jag blir själv med pojkarna.

Lukas växer så det knakar och blir bara mer och mer lik Oskar för var dag som går.

Lukas myser på mamma. Han är en riktig gosig unge och vill helst bäras omkring hela tiden eller ligga och gosa.


Vi var på grillfest i fredags och jag fick dricka vin! Fick och fick, det var första gången jag drack vin efter graviditeten.
Vi hade trevligt och det gick rätt lugnt till. Det blev en relativt tidig kväll och vi spenderade sista timmarna hemma i soffan framför tv:n.
Peter fick ta ansvaret för Lukas matning under natten, vilket gick bra eftersom att Lukas inte ammas utan äter ur flaska.


Sen på lördagen tog vi en tur till IKEA och tittade.
Som vanligt lämnade vi butiken med mer än vad vi hade planerat att vi skulle ha.


Och idag är det som vi alla känner till Mors Dag. Vi fikade med några vänner och stökade sedan i trädgården.
Jag är så glad över mina två söner! De är så fina och förgyller verkligen min vardag!
Även om jag inte får tillräckligt med skönhetssömn och går omkring med ständig sömnbrist och påsar under ögonen.

Ta hand om er och pussa och krama om era mammor idag!

Husby - drömmen som gick i kras

"Miljonprogrammet är den vardagliga benämningen på bostadsbyggandet i Sverige under perioden 1965–1975, som följde efter ett riksdagsbeslut 1965. Målet var att under kort tid bygga en miljon bostäder och förbättra bostadsstandarden. Bostadsbristen var akut och orsakades av stor inflyttning till städerna." (Hämtat från Wikipedia).

De senaste dagarna (nätterna) har Husby förstörts av ungdomsgäng som säger sig protestera mot polisen och sitt utanförskap. Natten till idag har oroligheterna spridit sig till andra ställen runt om i Stockholm och jag läste att det rapporterats totalt 42 bilbränder natten till idag.
 
Jag är uppvuxen i Husby.
I gettot.
I förorten.
Hårt klimat med hårda ord och en allmän fientlig inställning till allt och alla runt omkring var vardagsmat och gjorde så att alla man kände, inklusive mig själv, utvecklade ett skal av hårda ord, tuff attityd där beröm varken kunde ges eller tas emot - då ansågs man som svag eller att man smörade.
Hårda ord hörde jag yttras varje dag. Och man lärde sig sålla bland orden, lärde sig tolka uttrycken.
Vilka ord sades på allvar, elakt menat, och vilka ord sades på skämt eller rent av på ett kärleksfullt sätt.
Det var så man kommunicerade med varann. Genom skällsord och hån.
 
Min skolklass var speciell.
Jag minns en träslöjdslektion i 6:an där jag och en kille hamnade i luven på varandra och en stol kastades genom klassrummet, i 2:an hade vi tre olika lärare på mindre än ett halvår, vi var klassen som ingen lärare ville ha och två av killarna i klassen gick i en speciell OBS-klass, som det hette då.
På skolavslutningen i 9:an hade vi en gemensam avslutning i kyrkan, sjöng några sånger och sedan fick vi våra betyg i klassrummet. Efter det gick alla hem till sitt. Ingen stannade kvar eller kände behovet av att behöva umgås med sina forna klasskamrater mer än vad som var ytterst nödvändigt.
Alla hej då och kramar var nog över på 10 minuter och avslutades lämpligt nog med att någon slog till någon annan varpå bråk och skrik utbröt.

Kände jag ett utanförskap?
Ja, på det viset att lärare tog avstånd från oss (vilket jag verkligen kan förstå idag) och att det var svårt att släppa ner garden när jag senare började i en normal skola med sjyssta kamrater där man inte hånade varandra eller slogs.

Men kände jag ett behov av att gå ut och slå sönder allt i min väg för att uttrycka mig själv?
Nej.
Kände jag ett hat mot polisen och samhället i stort?
Nej.
Kände jag mig otrygg när jag var ute på kvällarna?
Nej.
Kanske tack vare min familj och närmsta vänner som alltid älskat mig och stöttat mig och sett till så att jag hittat andra uttrycksformer såsom dans och teater.
 
De flesta som bor i Husby har bott där väldigt länge, sedan miljonprogrammet (https://sv.wikipedia.org/wiki/Miljonprogrammet) byggdes.
De känner varandra, har sett grannarnas barn växa upp och få egna barn. De ser om varandra och vet vilka som bor var och vad de heter. De ser om det kommer någon utifrån som inte bor där - snacka grannsamverkan!
Man vet överlag vilka alla är och ungefär vart de bor.

Mina föräldrar och bröder bor kvar i Husby och många av mina vänner. 25 mil bort följer jag händelserna och det gör mig ont att se platser där jag sprungit, lekt och vuxit upp förstöras så totalt. 
Det som har hänt nu i Husby är hemskt!
Flera av ungdomar som har förstört så bor inte ens där och de använder det faktum att de råkar bor i en förort som en ursäkt för att få förstöra för både sig själva och andra.
De säger sig protestera mot polisen, som finns till för oss i samhället. 
Det pratas om polisövervåld och förtryck och utanförskap, men jag undrar vad som kom först, hönan eller ägget?
Jag hörde på nyheterna ungdomar och vuxna (!) säga att det här är deras sätt att svara på polisens övervåld och att "det lönar sig att agera så här" eftersom att allas blickar nu vänds mot Husby och man har startat en diskussion om att öka satsningarna på förorterna.

Tyvärr tror jag att flertalet ungdomar som deltagit i dessa "protester" inte alls bryr sig om att kommunicera med politikerna om sitt utanförskap, utan dessvärre att de tagit tillfället i akt att få utlopp för inre aggressioner.
Att bränna oskyldiga privatpersoners bilar och färdtjänstbussar tror jag inte direkt hjälper någon.
Människor som redan har det svårt ekonomiskt och upplever att de är i ett utanförskap känner nog inte att de blir rikare när deras bil står i lågor. (http://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=377873548989666&id=376976529079368)
 
Det här har inte med nationalitet eller religion att göra. Det har med den fria viljan att göra.
Jag är från Husby och har en universitetsexamen. Jag har två söner som jag lär vad som är rätt och fel.
Jag har körkort och bil och en fin lägenhet. Jag har haft flertalet jobb och kunnat resa och se mig om i världen. Jag vet att de flesta i sverige har det otroligt bra jämfört med hur andra människor lever bara på andra sidan Östersjön.

Det faktum att jag vuxit upp i Husby har aldrig hindrat mig, snarare fått mig att kämpa hårdare för att lyckas och må bra. Om man är missnöjd med sin situation, varför kämpar man då inte för att ta sig ur den, istället för att gräva ner sig ännu djupare?
 
Jag hoppas läget lugnar ner sig och att Husby återfår sin forna glans och glädjen i samhället igen.
Husby, miljonprogrammets dröm om ett nytt, blomstrande samhälle, en räddning när bostäderna tagit slut.
En möjligheternas ort och inte en slutstation utan framtid.


Foto: Håkan Blank

Foto: Anja Blank

Foto: Anja Blank

Foto: Håkan Blank